RUBEN DARIO:diktare, journalist och diplomat från Nicaragua.
Un hermoso poema para niños y adultos./
En vacker dikt för barn och vuxna.
18 de enero de 1867 en Metapa, Nicaragua. Poeta, periodista y diplomático, considerado el fundador del modernismo. A los doce años publica sus primeros poemas. A lo largo de su vida viajó y permaneció períodos importantes en El Salvador, Chile, España, París y Estados Unidos. Sobrevivió publicando su obras y haciendo trabajos periodísticos. Su obra incorpora las raíces latinoamericanas y los elementos que sabe percibir y usar de otras lenguas, dando como resultado uno de los principales representantes de las letras latinoamericanas de comienzos del Siglo XX. Murió en 1916 en Managua.
Felix Rubén García Sarmiento (Rubén Darío) är född den 18 januari 1867 i Metapa, Nicaragua. Poet, journalist och diplomat, anses som modernismens grundare. Vid tolv års ålder publiceras hans första dikter. Under hela sitt liv, reste han och tillbringade viktiga perioder i El Salvador, Chile, Spanien, Paris och USA.
Han levde på publiceringen av sitt verk och genom att arbeta som journalist. I sitt verk blandar han de latinamerikanska rötterna med element från andra språk. Han är en av de mest representativa författare inom den latinamerikanska litteraturen i början av XX talet. Han dog i Managua 1916. (trad.María Clara/övers.María Clara)
La poesía "A Margarita Debayle" está dedicada a la hija de su amigo y médico de cabecera Dr. Louis Henri "El sabio" DeBayle ./
Dikten Till Margarita Debayle skrev och dedicerade han till Margarita, dottern till hans vän och husläkare Dr. Louis Henri "Visdomsmannen" DeBayle .De Youtube un videoclip donde recitan la poesía con música, más abajo el poema./
Från Youtube en video där de reciterar dikten med musik, längst ner dikten.
No traduciré la poesía porque perdería su belleza así que solamente diré de qué se trata./
Jag kommer inte att översätta dikten, den skulle bli förstörd, jag kommer bara att berätta vad den handlar om.
Margarita está linda la mar,
y el viento,
lleva esencia sutil de azahar;
yo siento
en el alma una alondra cantar;
tu acento:
Margarita, te voy a contar
un cuento:
Esto era un rey que tenía
un palacio de diamantes,
una tienda hecha de día
y un rebaño de elefantes,
un kiosko de malaquita,
un gran manto de tisú,
y una gentil princesita,
tan bonita,
Margarita,
tan bonita, como tú.
Una tarde, la princesa
vio una estrella aparecer;
la princesa era traviesa
y la quiso ir a coger.
La quería para hacerla
decorar un prendedor,
con un verso y una perla
y una pluma y una flor.
Las princesas primorosas
se parecen mucho a ti:
cortan lirios, cortan rosas,
cortan astros. Son así.
Pues se fue la niña bella,
bajo el cielo y sobre el mar,
a cortar la blanca estrella
que la hacía suspirar.
Y siguió camino arriba,
por la luna y más allá;
más lo malo es que ella iba
sin permiso de papá.
Cuando estuvo ya de vuelta
de los parques del Señor,
se miraba toda envuelta
en un dulce resplandor.
Y el rey dijo: «¿Qué te has hecho?
te he buscado y no te hallé;
y ¿qué tienes en el pecho
que encendido se te ve?».
La princesa no mentía.
Y así, dijo la verdad:
«Fui a cortar la estrella mía
a la azul inmensidad».
Y el rey clama: «¿No te he dicho
que el azul no hay que cortar?.
¡Qué locura!, ¡Qué capricho!...
El Señor se va a enojar».
Y ella dice: «No hubo intento;
yo me fui no sé por qué.
Por las olas por el viento
fui a la estrella y la corté».
Y el papá dice enojado:
«Un castigo has de tener:
vuelve al cielo y lo robado
vas ahora a devolver».
La princesa se entristece
por su dulce flor de luz,
cuando entonces aparece
sonriendo el Buen Jesús.
Y así dice: «En mis campiñas
esa rosa le ofrecí;
son mis flores de las niñas
que al soñar piensan en mí».
Viste el rey pompas brillantes,
y luego hace desfilar
cuatrocientos elefantes
a la orilla de la mar.
La princesita está bella,
pues ya tiene el prendedor
en que lucen, con la estrella,
verso, perla, pluma y flor.
* * *
Margarita, está linda la mar,
y el viento
lleva esencia sutil de azahar:
tu aliento.
Ya que lejos de mí vas a estar,
guarda, niña, un gentil pensamiento
al que un día te quiso contar
un cuento.
Dikten skriver Darío som en saga han ska berätta till Margarita, dotter till läkaren.
Den handlar om en liten prinsessa som en kväll såg en stjärna och det slog henne att hon skulle hämta den. Hon ger sig iväg då under himlen och över havet för att hämta stjärna för att pryda en brosch tillsammans med en vers, och en pärla, och en fjäder, och en blomma.
Pappan, som är kungen, ser att något skiner i hennes bröst och frågar. Hon kan inte ljuga och säger som det var. Kungen tillrättavisar henne och ger henne order att omgående lämna tillbaka det hon har tagit från Herren. Prinsessan blir ledsen men när hon ska göra som pappan sade, pratar Herren och säger att dessa är blommor han har gjort för barnen som drömmer om honom under sömnen.
Kungen blir glad, klär sig med pompösa kläder och låter 400 elefanter göra en parad vid stranden.
Och prinsessan, förstås, hon är mycket vacker då hon bär broschen med stjärnan, vers, pärla, fjäder och blomma.
Preciosa, verdad?/
Vacker, eller hur?




Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.